Känner mig ensam flashback

Ursprungligen postat av Hejhej

Hej. Jag mår väldigt dåligt.
Varje dag för mig är en stor kamp.
Det finns små stunder av lycka men oftast tänker jag på döden och att det hade vart skönt att dö för att få slipper jag lida.
Jag hamnar ofta i konflikter med andra människor och är tillsammans med en person som gör slut med mig ofta för att han inte orkar med mig för jag tappar humöret och kan skifta från glad till ledsen och arg och för att jag ringer för mycket tycker han och är svartsjuk. Jag känner mig ensam som att jag är i ett stort hål där ingen förstår mig, ser mig, accepterar och älskar mig. Inte ens jag själv. Min katt älskar mig och jag henne och de därför jag fortsätter tror jag men blir utmattad av mycket saker. Skar mig i benet förra veckan med tretton riv märken när pojkvännen o jag bråkade och tänker ofta på att hänga mig själv. Går i terapi en gång i veckan så tar hjälp men hoppas ni förstår att det är svårt för mig att bli lycklig igen o om jag hade fått välja hade jag valt att bara vara lycklig.

Jag skäms mycket för mitt problem. Problemet är att jag är så ensam. Det har blivit så att jag inte har en enda vänlite beroende på att jag flyttat runt och mycket beroende på att jag hade en sambo som isolerade mig. Nu när jag separerat från honomså har jag ingeningen att prata med, ingen som ringer eller sms:ar. Så tyst. På fre, lör, sönd har jag aldrig något att göra. Försöker hitta på något, åker till stan och går på café eller bioensam. Försöker hitta någon på jobbet att umgås med, men alla har redan sitt umgänge, så det är svårt. Den enda som jag umgås lite med är min mamma. Hon är också den enda som ringer och så. Hon var den enda som grattade mig när jag fyllde Och det är så pinsamt på något sätt, att vara så ensam. Tragiskt, jag vetHar kontaktat gamla vänner, men det bara dör ut, de har sina liv nu och är inte så intresserade av att börja umgås.
Imorgon ä

•